Idag har vi 3 barn ringt mamma på olika tider under dagen för att önska henne henne en fin mors dag. Först ut var brorsan vid 9:30 och då berättar mamma att hon är så ledsen för att banken ska ta hennes hus för hon har inte betalat lånen i tid, att det varit människor där och tittat på huset. Att hon vill säga till banken att dom kan ta hennes mark men att hon vill behålla sin tomt och hus. Mamma grät i telefonen av förtvivlan. Hon har inte sovit på flera nätter då hon har så ont i magen för hon är så ledsen över att hennes älskade hus ska tas ifrån henne....
Efter 12-tiden ringer syrran och då ska mamma gå igenom skogen till grannen för att hon ska få skjuts ner till Stora Höga för att kunna handla... Men hon hittar inte sina husnycklar. Vem har tagit dem? Hon börjar gråta och hyperventilerar för att hennes nycklar är borta och att hon inte längre kan lita på någon.. Vem tar saker ifrån henne?
Jag ringer henne vid 20-tiden och när hon svarar så hör jag att hon gråter. Jag frågar vad som har hänt och mamma är så förtvivlad för hon kan inte längre se på telefonen vem som ringer. Hon säger att displayen har dött både på telefonen men också på nummerpresentatören. Hon säger att det ringer massa folk hela tiden och hon är rädd för att svara för hon kan inte se vem det är.... Hennes röst darrar och jag hör hennes tårar och rädsla... Jag pratar lugnt med henne och efter ett tag är hon lugn.
Inget av detta som jag nu skrivit är sant. Detta är i mammas huvud. Hennes trasiga hjärna. Sen mamma fick hjärnstroken och en del av hjärnan blev skadad så är hennes minne helt förstört. Hon lider nu av demens. Mamma känner inte igen människor, blandar ihop dem med andra, vet inte vilka som lever eller som har flugit till himlen (såsom hennes egna mamma). Hon vet vilka vi, barn, är men hon kommer inte ihåg sitt egna barnbarn, och hon blandar ihop sitt liv, som hon levt, med våra liv. Att min syster ska ha tvillingar, att jag ligger på sjukhus för att jag har fått något problem med hjärnan och så vidare...
Det skär nåt så djävulusiskt i mitt hjärta. Jag gråter... Den mamma man haft är borta. Hon finns kvar med sitt leende och sin kropp. Men hennes hjärna är nu fylld av spöken, mardrömmar och demoner som gör henne förvirrad, ledsen och rädd. Och man försöker berätta att huset är hennes, att banken inte ska ta det, att det inte finns något att vara rädd och ledsen över men det hjälper inte. Hon är fångad därinne i sin hjärna och fylld av rädsla...
Hon fyllde nyss 56 år. Vi barn, vill att hon ska få vård på ett boende så att hon ständigt har översikt, att hon kan träffa andra människor.. Just nu bor hon själv uppe i skogen och hon kan inte köra bil (har aldrig kunnat) och har inga människor nära sig förutom grannen som kommer över varje dag och kollar till henne efter jobbet. Jag är så otroligt glad och tacksam för det samtidigt som jag vill ta mitt pick och pack och flytta hem till Sverige igen för att vara vid mammas sida. Jag vet att det antagligen inte kommer göra skillnad då allting sitter i hennes huvud men på något sätt inbillar jag mig och tror att det ska göra skillnad. Stenungsunds kommun vårdmotto är: Alla ska vårdas i hemmet... Vi får se vad framtiden bär. Men jag är så rädd att hon ska förirra ut sig i skogen och ramla eller något annat.
Det gör verkligen ont. Jag ska flyga hem i juli hoppas jag för jag måste jobba lite mer extra så jag får ihop pengar för biljetten.
I alla fall. Glad Mors Dag älskade mamma Wenche. Jag älskar dig så och du fattas mig.
