Älskade lilla mamma...

Min mamma har alltid haft ett väldigt stort hjärta och utåt så har hon alltid skrattat, haft ett leende och varit otroligt snäll mot alla människor. Men inom sig har hon alltid slagits mot sina "demoner" eller vad man nu ska kalla det. Jag har tänkt att dom heter Dr. Jekyll & Mr. Hyde för man vet aldrig vart man har dom. De flesta dagar är hon toppen men ibland kan hon vara så arg och bitter på allt. Hon hatar förändringar och kan inte hantera dem så bra.. blir lätt stressad som resulterar i ilska och sen tårar för att sen skratta. Det har varit många gånger man ska iväg någonstans som på kalas eller julmiddagar och mamma sitter på golvet vid strykbrädan och gråter av stress eller kippar efter luft inne på toaletten. Man har försökt var försiktig och tassat omkring detta, man vill inte göra henne upprörd. Att sträcka ut sin hand och röra vid hennes kind. Så varm och mjuk.

Igår efter jag slutat jobbat så gick jag ut genom porten, promenerade nedför kullerstensgatan och tänkte att jag skulle gå hem i det underbara soliga vädret. Min telefon ringer och jag hör att det är Viber. Syrran. Jag plockar upp luren och svarar glatt "Hej kompis, hur är det".. Det är helt tyst.. sen något konstigt ljud som jag tolkade som skratt.. sen hör jag min systers gråt och hjärtat hoppar över ett slag... Nu är det något med Viking, hennes son.... nej vänta, det måste vara mamma... De senaste veckorna har vi pratat mer och mer med mamma då hon är svår att få tag på, är frånvarande, har smärtor i magen som bara blir värre. I fredags hade syrran äntligen fått tag i mamma och hon berätta att magen är sämre.. att hon spyr och inte ens kan behålla vattnet hon dricker.. Syrran ber henne att åka till doktorn eller i alla fall ringa sjukupplysningen. Mamma är så otroligt rädd för läkare, sjukhus och framförallt sprutor vilket resulterat i att hon ALDRIG någonsin går till läkaren. Sist hon var där vad för sitt knä i höstas men innan dess var det nog 10 år. Mamma säger att hon kanske ska ringa dem på måndag.. Hela helgen pratar jag och syster om mamma. Pratar om hennes livslängd.. 5 år? Nej knappats.. Vi pratar om pappa.. Att vi önskar så att dom kunde bli bättre på att ta hand om sina kroppar och hälsa.

Så när jag hör min syster gråta och säger mamma så tänker jag "Mamma är död. Borta. Hon finns inte mer". Jag hör John komma till luren och säger att mamma åkt ambulans till sjukhuset och att man misstänker stroke eller hjärnblödning då hon varit frånvarande och pratat sluddrigt så man inte förstår henne.. Syrran kommer åter till luren och är lugn. Vi pratar igenom det som hon vet och under tiden småspringer jag till spårvagnen. Viber bryts då 3G knappt existerar i det här landet. Jag får ett nummer till sjukhuset i Kungälv och är väldigt tacksam att vi bor så centralt så jag kan ta mig hem snabbt. Jag springer inom apoteket för att köpa Mathias medicin och sen springer jag hem. Loggar in på Skype och ringer sjukhuset. Inget svar. Ringer syrran och pratar lite. Ringer sjukhuset igen och får svar. Uppger mammas personnummer och namn och får prata med en sköterska som har hand om mamma. Jag berättar att jag är äldsta dottern och bor i Belgien. Dom väntar på röntgentid för mamma för att kolla hjärnan. Mamma har tappat medvetandet några gånger i ambulansen och kräkts. Hon kan inte prata, allt är osammanhängande.. Hon skrattar och gråter om vartannat och jag kan höra att sköterskan är väldigt konfunderad över detta. Jag förklarar att mamma är rädd för sjukhus och förändringar och att hon får den reaktionen i så fall. Klockan är halv sex på kvällen och mamma hade kommit in drygt en timma tidigare. Sköterskan berätta att dom kommer röntga om ca 2 timmar. Jag får mer information där dom berättar att EKG och blodtrycket är fint. Jag frågar om man kan hälsa på, besökstiden är fram till 19:00 men hon delar rum med en annan person som har hemlig identitet så hade kanske varit bra om man kom imorgon men vi får själva avgöra. Jag ger henne syrrans nummer och mitt belgiska i fall läget skulle förändras och lägger på. Ringer syster, upptaget. Ringer bror, upptaget. Får tag i syrran och berättar vad sköterskan sagt. Pratar sen med bror och vi kommer överens om att brorsan är kontaktpersonen då han ska jobba natten. Syrran funderar på att åka dit men från Varberg till Kungälv så tar det ett tag så skulle inte få hinna fram i tid... Vi väntar... och väntar...

Jag sticker till mataffären för behövde grejer.. När jag går runt därinne så spelar dom Sinead O'Connor - Nothing compares to you och för mig är det en mamma-låt. Vi växte upp med den. Mamma har alltid spelat massa musik hela vår uppväxt. Jag känner att tårarna stiger men blinkar fort bort dem... Ingen idé att gråta då man inte vet något än...

Vid 22 ringer syrran och berättar att hon ringt sjukhuset igen för att få reda på om röntgen var gjord och hur det gått. Den var gjord och som tur var så visade det ingen "skada" på hjärnan. Vi alla andas ut och slappnar av lite.
Vid 11-tiden idag så ska brorsan och syrran träffa doktorn och höra vad dom tror det kan vara och vad nästa steg jag. Jag sitter som på nålar nu... Är så glad att dom ska få träffa mamma.

Regnet vräker ner utanför fönstret just nu och jag vill bara träna. Blev ingen träning igår efter jobbet då allt liksom stannade upp... Men var behövligt för knät känns nästan helt bra idag.

Krama om era älskade. Allting kan gå så fort. Kram