Efter i onsdagskväll förra veckan när min närmaste familj fick det negativa beskedet så har man gått runt som i dvala. Helt apatisk. Inte känt att man velat göra något typ som att träna och våga känna efter... Bara motat bort tårarna och boxat runt på klumpen i magen.
Igår var jag iväg till min Dutch klass och på något sätt hjälpte det. Man fick helt låsa in sig i ett rum och rabbla flamländska till hjärnan snurra runt. Igårkväll somna jag tidigt, vid 01 och drömde inte om sjukdomar, att tänderna ramlar ut (som tyder på osäkerhet för framtiden etc).
Jag sov 10 timmar och vakna och vek undan tvätten som hängt i dagar samt att jag tränade. Det känns skönt.
Oavsett vad de klara provsvaren ger så vet jag att det kommer ordna sig. Jag har en bra känsla. Det som inte dödar en gör en starkare. Jag kommer alltid finnas för min familj, dom är viktigast för mig. Jag älskar min syster och bror så otroligt mycket att jag lätt hade offrat mitt liv för dem. Det är det som gör ondast, att veta att de man älskar bär på en smärta. Jag önskar jag hade ett stort suddigummi från himlen så jag kunde sudda bort det onda, smärtan, det sjuka från min familj och min älskade vän Malin.
Igår ringde äntligen agencyn. Var fösta gången dom ringde mig utan att jag behövde jaga dem. Berätta att företaget hört av sig och att antingen börjar den 15 eller den 22. Det beror helt på kunden. Skönt och veta iaf att det fortfarande blir av :P
Försöker boka tid med Immigration igen. Går ju sådär bra att få dag i dem. Har fan ringt i 2 veckor nu. Närmaste lediga tiden kommer la bli i mitten av november.
Nu ska jag käka brunch och plugga inför provet imornkväll.
Kram på er mina änglar
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Lilla gumman.
SvaraRaderaskickar dig varma styrkekramar och jag vet att det låter löjligt men det kommer kännas lite lättare o andas framöver.
kramar från malim